måndag 21 februari 2011

Trädgårdstomteguidens vinskola


Den första och kanske viktigaste vinkunskapen är hur man skiljer mellan röda och vita viner. Här finns en del osvikliga knep att ta till: Ett sätt är hälla en slatt av vinet, som du funderar på vad det är för sort, på en vit bordsduk. Då det testade vinet lämnar en lila fläck efter sig, så är det nästan helt säkert fråga om ett rödvin. Ett annat sätt för riktiga vinkännare är att på bara på smaken avgöra om vinet är vitt eller rött. Då finns en del karakteristika att ta fasta på: vita vinerna smakar i regel ättika, medan de röda mer smakar som stämpelfärg. Det senare försöket utförs så att man genom att suga på en vanlig kontorsstämpel och sedan jämför smaken med ett vin, i syfte att konstatera om detta är rött eller inte. För att blanda bort korten så har vissa vintillverkare emellertid sett till att blanda in vissa smaker som eliminerar stämpelfärgssmaken och ättikssmaken. Detta avspeglas då i priset som då blir ohemult högt. Undvik därför onödigt dyra viner.

Till fiskrätter, såsom fiskbullar, fiskpinnar och matjessill föredrar de flesta vitt vin, medan man till kötträtter såsom falukorv och pyttipanna bör ta ett rött vin. Besvärligt blir det bara om man tar fiskbullar med hummersmak, då ett rosévin kan vara att föredra. Kycklingpyttan är också rätt knivig, eftersom inget kan sägas vara fel i detta fall (se avsnittet om rosévin ovan). De riktiga vinkännarna köper då detta i specialvin specialistaffären, medan den mer ekonomiske får tillgång till denna specialité genom att blanda vitt vin med en slatt rött. Ett slags grogg med andra ord. En annan specialité är det berömda portvinet, som är ett vin som man serverar i porten. Har man inte någon port, kan man bjuda på det i trappuppgången eller i hissen. Gärna i en brun papperspåse för att få till den där rätta stämningen.

I de fall då man väljer att servera väldigt torra viner bör man se till att det inte är tvärdrag eller att någon av gästerna råkar nysa, ty i sådana fall dammar vinet lätt ner i lägenheten. Då man serverar ett torrt vin är det därför lämpligt att ha en dammsugare i beredskap eller ha kontakt med ett lämpligt företag som levererar hushållsnära tjänster. Se upp för ovälkomna extra kostnader vid vinkonsumtion (kommande artikel om faran med att dricka onödigt dyr, svår att uttala och otäck alkohol).

Då man själv ibland tvingas bära hem sina vinflaskor från Systembolaget, gör man klokt i att köpa ett lättvin, så att det inte blir för tungt att bära. Lättviner har också den fördelen att det känns lättare i huvudet dagen efter än då man valt ett väldigt tungt vin. Ett varningens finger bör höjas för de tunga vinerna. Inte nog med att de tynger ögonlocken framåt natten, de har också följdverkningar dagen efter, som sendrag, hjärnskakning och sprängande huvudvärk.

I de fall då man vill bjuda viltkött bör man välja något slags vildvin, medan man till grillat svett och annat vidbränt kött serverar riktigt brännvin. Flamberad renstek sköljer man givetvis ner med renat, men det hörs ju på namnet. Kom ihåg att vinkännedom är två procent smaklökar och 98 procent bondförnuft. Det hörs ofta på namnet vad förpackningen innehåller.

Ord, fraser och uttryck som du ska undvika att säga när du druckit vin:
• Oöverträffat
• Innovativt
• Preliminärt
• Kvastskaft
• Gliringar
• Ogenbratt (umgås inte med folk som heter så)


Ord, fraser och uttryck som är väldigt svåra att säga när du druckit för mycket vin:

• Västkustskt
• Konstitutionerad
• Substantiera
• Tillvägagångssätt
• Tvagningsförbud
• Frustrerande

Ord, fraser och uttryck som är i stort sett omöjliga att säga när du druckit alldeles för mycket vin:

• Tack, men jag vill inte ha sex.
• Nej, ingen mer sprit för min del.
• Ledsen, du är inte riktigt min typ.
• Jag tror inte gäddbullar passar till det här vinet.
• Je t’aime… (undvik därför Frankrike och södra Belgien)
• Ich liebe dich (undvik därför Tyskland, Österrike och England; i det senare fallet kan det bli fatalt om det sista ”h:et” uttals som ett ”k”).
Till sist: vin kommer ofta i konstiga förpackningar. Lättast är den så kallade vinboxen, eftersom den är jord av papper och plast och innehåller mycket vin. Man behöver då inte hålla reda på allt det där krångliga med lätta och tunga viner. En annan vanlig förpackning är vinflaskan. Den finns i många olika utföranden, varav en del är väldigt ömtåliga, men lätta, medan andra är tåliga och tunga. Vilken man väljer är en avvägningsfråga rörande hur fumlig och stark man är. En tredje är tetraförpackningen, vilken är lätt att stuva in många av i kylskåpet. En fjärde är plastflaskan, som man dock inte ska använda sådana finesser som vakuumpump på. Den ekonomiske har det självklara valet klart:: vintunnan, som är tidlös, stilren och innehållsrik. Mycket nöje!

Inga kommentarer: