Burkade stenar

En dag på det stora varuhuset strosade jag omkring och stötte plötsligt på något som såg ut som ett skämt. Någon sålde vanlig sten på burk för 24.90 SEK. Jag blev helt enkelt tvungen att fotografera detta. Länge har jag misstänkt att ett otal affärsidéer har gått mig förbi pga att jag inte varit djärv nog. Jag hade en gång en idé om att bli förståelsekonsult, men tyckte i slutänden att det inte var helt realistiskt. En annan gång funderade jag ut att man skulle kunna anordna virtuella gravplatser på Internet. Tanken var att nuförtiden finns man ju inte om man inte har en sida på Internet och vad värre är; blir man inte ordentligt begravd på nätet så har man aldrig funnits. Men sten på burk... vad blir det härnäst? Mossa på tub?

The visit of the Enlightened One

Today we had a visitor of a most remarkable stature. At seven o'clock sharp, in the morning, the door bell rang. Outside an impressive man was standing and looked into the appartment. He sort of looked through us as though we were invisible form Him and that his gaze had an orientation beyond us. Like a high priest of an unknown religion He entered the appartment and permitted us to greet him. He immediately started to give us orders. There was no doubt of who was in command. His authority was natural. He demanded access to his destination. His allknowing and wise gaze evaluated then the bath room and various technical solutions and then He spoke his words of wisdom, which immediately transformed into laws on our behalf. Our existence was now explainable in terms of pipes, drainage and joints. Everything was connected and beautifully joined into a grid of magnificent perfection. And I'm not referring to the Internet, if some got that idea, but to two seemingly idependent grids or networks. One that led pure water into the sanctuary and one that led impure water out of it. The truth was simple and the Temple; that is the bath room, purified us in a way that no rites or rituales were able to or would hope to become. Then the audience was over, and He walked out on us granting us silence and the ability to reflect and contemplate our experience. As He left us He gave us a gaze over the shoulder, as to confirm the correctness of our approach to Him, and no other of his kind. We were now acknowledged as His proselytes, even though we would never could expect to rise to His enlightened and elevated level...

The Bathroom Part II

The ceiling is now at least partly finished. Seems nice that something is okay. That some of the components of the old bathroom still works, as the WC. Otherwise I would be completely lost. Now we are waiting for the plumber to enter the scene. He will divide the plumbing system and make some substantial changes possible. Like skipping the old cheap model where the water to the shower and the handwash was served by only one installation.

We will see how the new model will work. Exciting... isn't it???

Back in Vällingby

For the first time since New Years Eve I am back in Vallingby. Of course my wife had a little trip to Thailand, and there was no particular reason for me to visit our appartment then. On the bus I got news about Mongolia's Prime Minister Sanj Bayar's riding injury. It seems like Bayar has been flown out of Mongoli to the capital of South Korea, Seuöl, for medical care. I guess this says something about Mongolians confidence in the Health care system. Yesterday I came to think about writing a book; "Famous Men Falling off Horses".

The story could begin with Bayar's accident and then take it back to the claim that Djingis Khan died falling off a horse (even though this disputed, surely Mongolia's icon number one could not die in that manner). Another famous man that fell off a horse was the Chiricahua Apache war leader Geronimo, who according to US news papers fell off his horse in 1909 when he was returning home after a wet night in saloon with his mates. They found him the day after lying in a ditch dead. The news papers wrote the terror of the South West died there a shadow of his former stature. Well now, Geronimo was about 80 years old at the time, and I would actually be proud if I died falling off a horse in that age. Rather that than dying in bed, not knowing where I was in some asylum.

Trivia in this matter is that Geronimo was buried outside Fort Sill, Oklahoma, and some years later his grave was plundred by three men. They stole his skull among other items. One of the three perpetrators was Prescott Bush, grandfather to George W. Bush. Talk about bad breeding...

Den förtretliga förlusten av pixlar

Nikolaj Gogol skrev en gång den lysande novellen "Näsan" om en man som blev av med sin näsa och fick en del problem med det. På 1970-talet spelade TV-teatern in en variant av det här temat med Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollen. Han spelade herr Lagom i Mellanpartiet, mannen som miste sin politiska profil, när han en dag vaknade upp utan näsa. Gogols novell är en hejdlös satir med de som tycker de har något att säga och gör det men någonstans på vägen försvinner substansen i det de säger.

Som vi ser på bilden ovan har även dagens politiker liknande problem. I denna medietäta och digitaliserade tid kan inte bara kroppsdelar och pigment ställa till problem. Här finns också de bedrägliga "pixlarna" som inte alltid hänger med och faller in där de ska. På bilden ovan ser vi hur ett okänt antal pixlar har försvunnit ur bilden, på ett för oss okänt sätt. Bilden tycks tala till oss med ett nytt, om än implicit innehåll. För det som syns är ju lika intressant som det som inte syns, eller hur?

Once upon a time

... there was a bathroom. Suddenly it was no more. Crushed, devasted and ruined. Dirt was spreading all over. Gone was the possibility of refreshing showers and even a simple wash up.

Oh yeh, plans were made and in the future it looked nice. But the present was just ugly and distasteful. The dirt was spreading into the rest of the flat like a plaigh. It seemed to stop at nothing.

Now the memory of the bathroom has changed. As long as it existed it was talked about in terms of ugliness and bad design. Now it is remembered as a place where good habits and a body smelling very good emerged from. Sadly there is no more of that...

Dirt is dirt and shit is shit... no one can ever change that... How could I be so stupid that wasted my possibilities to clean my dirtyridden body? Of course there are places in this city where it is possible to get a shower... but it is not the same...

So now I am sitting here, waiting for the plummer, the electrician and all the other flukes... Finally they have caught me by the neck. I will never be free again....

Arbete och fritid

Läser en blogg om att Alliansregering börjat köra spåret om förening av "arbete" och "frihet". Vi som inte är historielösa vet ju vart devisen "Arbete ger firhet" stod att läsa, för de som hade oturen att se den. En annan devis i ett annat auktoritärt eller totalitärt samhälle var "Den som inte arbetar ska heller inte äta".

Genom åren har mången samhällsbyggare och filosof kläckt ur sig olika idéer om arbete och dess eventuella värde. Nu håller inte jag Alliansregeringen och dess tankesmedjor för att ha förmågan att tänka ut några mer högstående system eller att ens klara av de mest elementära nyttoresonemang, men arbete och dess eventuella värde förtjänar ändå en del reflektion.

På 1920-talet gjordes beräkningar om att autmatiseringen av industrin och moderniseringen av samhället skulle leda till att vi behövde arbeta allt mindre. En beräkning tydde på att runt 1980 skulle vi behöva jobba ca 5 timmar om dagen under en fem-dagars vecka. Trenden skulle vara att det sedan minskade ännu mer. Nu vet vi ju att det inte riktigt blev så, utan vi tycks vara på väg i en helt annan riktning.

Här tänkte man uppenbarligen "fel", eller så var man helt enkelt alltför naiv. Moderniseringen ledde till att tillverkningsindustrin skapade behov som vi inte visste att vi hade. Aldrig har Says lag varit sannare än under de senaste 30 åren: "Utbudet skapar sin egen efterfrågan." Våra ackumulerade habegär eliminerade arbetstidsförkortningen och fyllde våra liv med ännu mer arbete. En bieffekt var att vi fick alltmer prylar. Produktionen steg för att konsumtionen också steg. Henry Ford var genial då han förstod att förena massproduktion med masskonsumtion.

Så vad har allt vårt idoga och strävsamma slit åstadkommit? Har vi skapat ett El Dorado för våra efterkommande? Svaret på den frågan måste bli ett rungande NEJ!!! Vi har skapat jättelika hål i ozonskiktet, klimatförändringar som vi inte kan hantera och vi har förött våra naturresurser och levt som om varje dag är den sista... Det finns ett engelskt ordspråk som säger: "The road to Hell is paved with good intentions." Vi ville väl, men det gick illa tycks ordspråket säga oss. Är det så? Om vi struntar i vad vi säger och bedömer oss utifrån våra handlingar, blir domen hård. Vi ville inte alls väl! Vi var egoistiska och egennyttiga! Det indianska talesättet, att vi bara lånat jorden av våra barn, hade vi aldrig hört...

Nu diskuteras på allvar att kärnkraften ska byggas ut, något som ur ett inter-generationspersektiv är den mest orättvisa resursanvändning som kan tänkas. Vi använder energin under en relativt kort tid och vältrar över kostnaderna för avfallshanterningen på kommande generationer. Kostnader som växer exponentiellt... bara tanken borde vara absurd...

Den som säger sig bry sig om framtida generationer och instämmer i Brundtland kommissionens slutsats om ett handlingssätt som är rättvist över generationsgränserna måste sätta stopp för detta. Kommissionens definition på hållbar utveckling lyder:

"... development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs."

... vi ska alltså inte förstöra barnens möjligheter att leva ett människovärdigt liv...