söndag 1 februari 2009

Arbete och fritid



Läser en blogg om att Alliansregering börjat köra spåret om förening av "arbete" och "frihet". Vi som inte är historielösa vet ju vart devisen "Arbete ger firhet" stod att läsa, för de som hade oturen att se den. En annan devis i ett annat auktoritärt eller totalitärt samhälle var "Den som inte arbetar ska heller inte äta".

Genom åren har mången samhällsbyggare och filosof kläckt ur sig olika idéer om arbete och dess eventuella värde. Nu håller inte jag Alliansregeringen och dess tankesmedjor för att ha förmågan att tänka ut några mer högstående system eller att ens klara av de mest elementära nyttoresonemang, men arbete och dess eventuella värde förtjänar ändå en del reflektion.

På 1920-talet gjordes beräkningar om att autmatiseringen av industrin och moderniseringen av samhället skulle leda till att vi behövde arbeta allt mindre. En beräkning tydde på att runt 1980 skulle vi behöva jobba ca 5 timmar om dagen under en fem-dagars vecka. Trenden skulle vara att det sedan minskade ännu mer. Nu vet vi ju att det inte riktigt blev så, utan vi tycks vara på väg i en helt annan riktning.

Här tänkte man uppenbarligen "fel", eller så var man helt enkelt alltför naiv. Moderniseringen ledde till att tillverkningsindustrin skapade behov som vi inte visste att vi hade. Aldrig har Says lag varit sannare än under de senaste 30 åren: "Utbudet skapar sin egen efterfrågan." Våra ackumulerade habegär eliminerade arbetstidsförkortningen och fyllde våra liv med ännu mer arbete. En bieffekt var att vi fick alltmer prylar. Produktionen steg för att konsumtionen också steg. Henry Ford var genial då han förstod att förena massproduktion med masskonsumtion.

Så vad har allt vårt idoga och strävsamma slit åstadkommit? Har vi skapat ett El Dorado för våra efterkommande? Svaret på den frågan måste bli ett rungande NEJ!!! Vi har skapat jättelika hål i ozonskiktet, klimatförändringar som vi inte kan hantera och vi har förött våra naturresurser och levt som om varje dag är den sista... Det finns ett engelskt ordspråk som säger: "The road to Hell is paved with good intentions." Vi ville väl, men det gick illa tycks ordspråket säga oss. Är det så? Om vi struntar i vad vi säger och bedömer oss utifrån våra handlingar, blir domen hård. Vi ville inte alls väl! Vi var egoistiska och egennyttiga! Det indianska talesättet, att vi bara lånat jorden av våra barn, hade vi aldrig hört...

Nu diskuteras på allvar att kärnkraften ska byggas ut, något som ur ett inter-generationspersektiv är den mest orättvisa resursanvändning som kan tänkas. Vi använder energin under en relativt kort tid och vältrar över kostnaderna för avfallshanterningen på kommande generationer. Kostnader som växer exponentiellt... bara tanken borde vara absurd...

Den som säger sig bry sig om framtida generationer och instämmer i Brundtland kommissionens slutsats om ett handlingssätt som är rättvist över generationsgränserna måste sätta stopp för detta. Kommissionens definition på hållbar utveckling lyder:

"... development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs."

... vi ska alltså inte förstöra barnens möjligheter att leva ett människovärdigt liv...

2 kommentarer:

Bloggerskan sa...

Du är klok du.

Min salig far levde efter den där devisen om jobba och äta, åtminstone tror jag att han förväntade det sig av sina barn. Däremot var han den förste att försvara välfärdssamhället för dem som inte kunde jobba av en eller annan anledning. Ibland känns det bra att han slapp uppleva Sverige efter 2006.

DLM sa...

Javisst, alla borde ha rätt till ett alliansfritt Sverige.