Om resandet ska ha en mening

Titeln på dagens blogg är en travesti på en bok av Konrad Stettbacher; "Om lidandet ska ha en mening". En av få böcker som besegrat mig och som jag inte läst igenom. Jag kände mig helt enkelt alldeles för deprimerad efter ca 80 sidor och lade helt sonika ner läsandet.

Så traumatiskt blir nu aldrig mitt eget resande och mitt motto är: "Ju längre bort, desto bättre!" För några år sedan hade jag och en kollega rest till Mongoliet. En dag stod vi uppe vid det stora fredsmonumentet och blickade ut över den mongoliska metropolen Ulaanbaatar. I väster kunde man se en sovjetisk T-34, stridsvagn, strax bakom Tuulflodens uttorkande strömfåra, i öster såg man Bogd Khan Uul (en liten bergsknalle på 2 800 m) och söderut hade man en intressant inblick i vad som skedde på Ulaanbaatars centralfängelses rastgård.

"- Jaha, sa jag, det här är själva höjdpunkten på vår resa; längre bort kommer vi inte den här gången"

"- Ja, det är ju det som är det värsta, nu är jag som längst bort från min familj, sa kollegan."

Jag tänkte då på hur olika vi människor är och det den ene ser som väldigt positivt, det ser den andre som väldigt negativt. Men på den tiden var jag ju en sådan här glad solokvistsnubbe och satte mina personliga upplevelser i främsta rummet. Numera är jag ju faktiskt gift och då är det så vist ordnat att min fru också är mitt favoritresesällskap. På dagens bild ser vi Ulannbaatar från en annan vinkel; från toppen av Bogd Khan Uul eller rättare sagt en av topparna. I handen håller trädgårdstomten en mongolisk hästfiol; ett mycket traditionellt mongoliskt instrument.

Resan som står för dörren nu går mot Shanghai i Kina, vidare mot Seoul i Sydkorea och slutmålet är Ulaanbaatar i Mongoliet. I Mongoliet väntar lite statsvetarporr; ett mongoliskt presidentval mellan nationellt demokratiska partiets kandidat Elbegdorj och den sittande presidenten Enkhbayar.

Just idag anländer den Ryska federationens premiärminister Vladimir Putin till Mongoliet på statsbesök, för att visa Enkhbayar sitt stöd. Enkhbayar har ofta uttryckt sitt gillande av en utveckling som har vissa likheter med den som Putin genomfört i Ryssland och som brukar beämnas som putinisering. Jag tror att Enkhbayar och hans partikamrater i Mongoliska folkets revolutionära parti (MPRP) kan ha tagit i lite för mycket och att detta kan få motsatt effekt, från den förväntade. Mongoler får ibland idén att satsa på "the underdog", med resultat som förvånar en del bedömare.

Det är väl det som är nackdelen för mitt kära resesällskap, att statsvetaren drar ut på stäppen på semestern hellre än att vistas på badstranden. Nu har vi i alla fall graderat upp oss från sist och överger efter många år Zaluuchuud Hotel på Baga Touruyy och satsar istället på Bishrelt Plaza Hotel. Till slut blev de hårda sängarna, den taskiga frukosten och den enda och dåliga internetuppkopplingen för mycket. Statsvetaren tvingades till slut att inse att närheten till den kinesiska ambassaden och förmånen att använda den som lackmuspapper för tillståndet för den mongoliska politiken inte var ett argument som frun köpte.

Det kan dosck inte förnekas att då den politiska situationen verkade allvarlig, så lyste fler ljus inne på det kinesiska ambassadsområdet. Så var det förra året när oppositionen brände upp MPRP:s partikvarter, nere vid Fredsavenyn i Ulaanbaatar, och utlöste ett fyradagars undantagstillstånd i centrala Ulaanbaatar; med avstängt varmvatten, alkoholförbud och bilförbud. Det sistnämnda var en välsignelse och för första gången sedan vi landat behövde man inte längre se sig över axeln efter mordiska mongoliska bilister... och det är ju en väldig tur att mongolerna inte gör som under Djingis Khans dagar och erövrar världen. För skulle de använda bilar, då har vi ingen chans.

Den här gången blir det nog lugnare, åtminstone då det gäller valet... peppar, peppar...