En utbildad potatis?

En potatis är en potatis, eller hur? Hur den än ser ut? Och hur en potatis ser ut kan vi inte påverka med vår vilja, eller hur?

De flesta människor svarar jakande på den här typen av frågor och då man står i potatislandet och gräver upp en potatis, som råkar likna utbildningsministern så är ju det en ren slump, eller hur? Vi kan ju knappast åtala potatisen för att den inte har samma känsla för god smak, som vi människor, eller hur?

Det vore ju en helt annan sak om utbildningsministern såg ut som en potatis. Då kanske det skulle vara förbjudet att gräva upp potatisar, eftersom de antydde något om utbildningsministerns inre själsliv.

L. Ron Hubbard, scientologkyrkans skapare utförde en gång ett mycket intressant experiment. Han satte i två elektroder i en tomat och anslöt den till en en voltmeter. Hubbard fick ett utslag här och tolkade det som att tomaterna var en intelligent livsform. Hubbard hade ju ett förflutet som science fiction författare, så han var ju van att spekulera om intelligent liv i världsrymden. Nu hade ju inte Hubbard helt rätt i sin slutsats. För att använda scientologernas eget språkbruk, så var han en aning "unclear". Det som han egentligen hade skapat var ett slags galvaniskt element. Ett primitivt batterie, helt enkelt.

I just den här andan skulle vi kunna göra en intressant jämförande experimentell studie och stoppa in två elektroder i utbildningsministerns huvud och se om vi får utslag på voltmetern. Kan vi då dra slutsatsen att vi skapat ett galvaniskt element? Funkar han lika bra som Hubbards tomat? Nej, jag tror faktiskt inte det. Som av en ren händelse tror jag att man får samma resultat som när man ansluter elektroderna till en potatis (en potatis som inte behöver likna utbildningsministern på något sätt, annat än rent slumpmässigt). Min teori det är att man får exakt samma utslag från både potatisen och utbildningsministern. Det skulle då ha att göra med likheter i densitet. Men som sagt, det är ju bara en hypotetisk teori och den måste bevisas empiriskt. Till det är gjort får vi anta att tomaten är mer användbar än utbildningsministern.

Ute i den sköna våren

Jag brukar tänka på gräsänder som relativt omisstänksamma fåglar, som har förtroende för oss människor. Det här blir tydligt om man jämför dem med viggar, knipor och storskrake till exempel. Så fort man på något sätt närmar sig sådana andfåglar, så ger de sig iväg. Men ända tills jag träffade på just den här andhannen tyckte jag att gräsänder hade ett visst förtroende för oss människor. Men den här andhannen han släppte mig inte med blicken för en endaste sekund. Han hade hela tiden full koll på vad jag gjorde. Och han verkade inte gilla vad han såg.

Annars lever ju vi människor i villfarelsen att gräsänder är ganska fridfulla och godmodiga fåglar. Inget kunde vara mer felaktigt. De slåss och de våldtar. Jag har sett ett flertal andhonor bli våldtagna av olika gräsandshannegäng. Jag har också sett gräsandshannar misshandla varandra. Jag har sett en gräsandshanne våldta en annan gräsandshanne, påhejad av två av sina kompisar. Därmed verkar homfobernas argument om att homosexualitet falla platt. Det verkar som inte bara pingviner, elefanter och vargar har homosexuella förhållanden utan också gräsänder. Så homofoberna ska nog akta sig för att tala om vad som är naturligt och vad som inte är det. Det är ju så att för att bringa ordning i djurvärlden så har vi påtvingat den ett system som utgår från våra kategoriseringar och föreställningar och utifrån den bilden så förklarar vi vad som är naturligt och onaturligt. I filosofin kallas ett sådant resonemang för en tautologi eller en cirkeldefinition. Vi har alltså en bild av oss själva, sedan projicerar vi den på naturen. Därefter tar vi tillbaka den från naturen och säger att det här är naturligt...

Var det någon som tyckte att vi människor har kommit långt?

Saker vi inte visste att vi ville ha?

Minns ni tubmossan och sten på burk? Nu har jag hittat en produkt som på allvar kan utmana "bananhängaren". Jag presenterar för er hängmatta för katt! Vilken idé! Vilken innovationsförmåga! Vilken kreativitet! Den här produkten måste ju provas! Men alla katter som vi försökte intressera för idén förkastade den helt. Det verkade som om de ville ha något stabilt att sova på. Något som inte rörde sig... En katt föll emellertid till föga. Kanske för att den var ung och oerfaren eller kanske var den helt enkelt bara trött. Den katten verkade å andra sidan trivas oerhört bra i hängmattan... Så har ni 449 svenska kronor och älskar er katt över allt annat och är övertygad om att katten kommer att uppskatta er omtanke... vad väntar ni på? Och skulle er katt förkasta denna uppfinning då kan ni ju alltid förvara lite bananer eller en tub tubmossa i den...

Moldavia and the burning of the parliament

The news reaches us that the Parliament in Chisinau, capital of Moldavia, has been set on fire by the opposition to the former communist party. It makes me recollect the experiences I have from post-communist countries and their elections in Eastern Europe and Eastern and Central Asia. During my visits in the Mongolian Republic I found documents that showed a pattern of travels by Mongolian politicians to the other new democracies in the post-Soviet area. The travels were undertaken to learn the newest tricks in the book on how to win an election. The visits were made and observations were carefully noted and brought back home and put to good use.

In the special case of Mongolia different politicians visited for example Ukraine during the Orange Revolution and took their experiences back home for usage. We have also noticed how the CIA has supported the different revolutions and subversive actions that has taken place in these regions and how they have given dissidents and oppositions tactical and strategical advice, on how to act.

This forms a pattern. When the US spreads its ideas of democracy around the globe it is a rather limited idea of democracy. The cooperation that newly formed democracies are forced to adopt are formed mostly by the World Bank, The IMF and the WTO, and limits democracy to a national level, ignoring the regional and local governance. It results in that citizens are not allowed to vote for issues concerning money. Instead the World Bank, the IMF and the WTO decides how the newly independent state are to use its economic funds and how aid and loans are to be used. Of course, this makes the citizens of these countries disappointed and they perceive their democracy as something quite useless.

This was the case of Mongolia. The Democrats and the Liberals gained power between 1996 and 2000. The experiences of the rural people, the herdsmen, during this period were impaired education for their children, that the health care system broke down and that they got less pay for their goods and raw material. The latter was due to the marketisation that made herdsmen totally dependent on foreign buyers. Before, the state had a system for bulk purchase, salary paid by the state, education and health care for the benefit of the rural citizens. The Democrats and the markets liberals ruined this system.

In the parliament elections of 2008 the Mongols voted for a government formed by the Communist party. The opposition accused the Socialists of ballot rigging and attacked and burned the Socialist Party (MPRP) head quarters in central Ulaanbaatar. I was there as an elections observer. I did not see any cheating and I did not meet anyone who had seen anything suffiently organized to be manifested in the election results. The results were due to, as I see it, two things. First, there was a change of election system from majority elections in single candidate constituencies to majority elections in multi candidate constituencies. This made it more difficult for the voters to realize the consequences of their choice. It meant that each voter had between two and four votes. Research from other countries show that when a voter has the possibility to make this kind of multiple decisions, they tend to act as they were participating in a survey and lay their vote in the middle. In elections this means that the voter is balancing candidates against each other, which makes it risky to trust opinion polls. Secondly, the opposition seemed to deduce their assessment of the mood of the voters from the three biggest cities. As I see it the rural people would be suicidal to vote for a government who doesn’t give a damned about their living conditions. Hence, I don’t believe in the talk about ballot rigging. I do believe that electoral rigging can have occurred, but not in such extent that it could affect the outcome of the parliament elections.

What I DO believe is that there is an organized smearing campaign, aimed at undermining the trust of parties that are reformed former communist parties in these countries.

I believe that a similar scenario is now taking place in Moldavia. Politicians of the opposition in Mongolia have time after time shown themselves useless in governing the country. They simply don’t seem to understand the concept. They don’t understand the simple motto “United we stand, divided we fall”. From this perspective the former Communist Party of Mongolia is far better organized on every level, and people of course recognize this. To, as a democratic and liberal opposition, burn down their opponents head quarters or to burn down the parliament building, seem to contradict everything they say they represent.

It makes me think of a sketch with Johan Ulvesson and Claes Månsson in the comedy Lorry many years ago. Ulvesson is acting as the maladjusted yob, being interviewed by Månsson. All the time Ulvesson is repeating the phrase “But we don’t have any place to hang around.” Finally Månsson asks: “But you did get a place to hang around! Why did you burn it down then?” Ulvesson looks at Månsson with utter surprise and says: “But we didn’t have a place to hang around!”

Is that how it is? Is there no sensible answer? Or is there a giant conspiracy engineered by the CIA to encircle the Russian Federation with US friendly regimes?

First photo: Parliament in Chisinau

Second photo: MPRP Head Quarters, Ulaanbaatar. Photo Mongolia: Anna-Karin Johansson Brikell

Kajans död

Jag var på väg till jobbet häromdagen och då jag kom fram såg jag något ovanligt i ögonvrån. En död fågel låg invid väggen. En kaja hade mött sin död genom att flyga på något. Så kan det ha varit. Det kan också ha varit som i Monty Pythons gamla skämt om den döda papegojan. Vad vet väl jag? Kajan kanske inte alls var död? Den kanske bara låg och tog igen sig lite grann... Jag hade ingen möjlighet att utföra en korrekt och genomarbetad obduktion. Det i sin tur betyder ju att jag baserar mitt antagande om kajans död på observationer som jag egentligen inte har något fog för. Letade jag efter och kände på kajans puls kanske? Nej! Tog jag upp henne och lyssnade efter hennes hjärtslag? Nej! Så hur vet jag att hon var död? Hon såg död ut!
Precis så där går det till när journalister förmedlar nyheter. De antar en massa saker och utför inte den research som vi förväntar oss att de har gjort då vi läser om olika saker i tidningen. Det har vid olika tillfällen stått att läsa om min ringa person i olika typer av tidningar. Gemensamt har varit att inte mycket har stämt med vad som antingen skedde eller vem jag var eller vad jag gjorde. Med dessa erfarenheter kan man inte låta bli att undra hur det är med sanningshalten i andra berättelser och reportage som man läser om i olika tidningar...

Badrum 3.0

Badrummet tar sakta form. Jag vet inte riktigt hur det går till, men sak efter sak kommer på plats. Något som fortfarande lyser med sin frånvaro är duschkabinen, som ännu inte levererats. Men varje dag väntar jag med förhoppning om snar leverans. Trädgårdstomten bryr sig inte om sådant. Ibland tar han sin hammare och slår sönder ett kakel och muttrar något halvt hörbart. Det visar sig ofta vara behov av nytt kakel, fixmassa eller fogmassa eller något dylikt. Han påstår att det sedan hamnar på mina väggar och golv. Jag misstänker att det är fråga om att jag förser en hel tomteverkstad med byggmaterial. Ibland tror jag att de håller på att konstruera något slags bas i närheten. Material forslas genom min lägenhet som jag inte inser vad den skulle göra för nytta där. Men det är nog bara grundlösa konspirationsteorier. Inte kan väl några tomtar hålla på att koka ihop något ofog?
"- Ofog? Nej, säger tomten, vi fogar, det är det som vi håller på med..."

Tomten och chokladfabriken

I helgen såg jag "Charlie and the Chocolate Factory", med engelskt tal och inte den mesiga dubbningen. Den motsvarade verkligen alla förväntningar som man kan ha på en Tim Burton film. Med sin svartsyn framställer han fenomen i sin skruvade värld så att man förmår att se saker i sin egen tillvaro som man annars kanske missat.
Någon har sagt att Johnny Depp gestaltar Willy Wonka som ett slags Michael Jackson, men Depp har förnekat det. Parallellen är dock given. Precis Willy Wonka lockar barn till sin chokladfabrik, så lockade ju Jackson barn till sitt Neverland.
Filmen innehåller dock en annan intressant parallell till vår tid och det är vissa kändisar som åker till tredje världen länder och på underliga vägar skaffar sig adoptivbarn. Charlie i filmen väljer sin egen familj hellre än rikedomen som Willy Wonkas arvinge. Wonkas planer går om intet till dess han inser att han bara kan få Charlie med hans familj.
Man funderar ju på på hur en sån som Madonna fungerar när hon åker runt och handlar barn. Läste just att Malawi nekade henne en ny adoption. Heder åt de malawiska myndigheterna. Det är ju inte givet att ett barn blir lyckligare som en accessoar till en rik uppkomlings behov av att känna godhet. Inte nödvändigtvis lyckligare än bland sina egna kompisar och släktingar...

Vår tids Savonarola

År 1494 tog munken Girolamo Savonarola (1452-1498) makten i Florens. Han inledde sin bana med att bränna invånarnas "friviola" ting, dvs allt som kunde ta deras tankar från ren gudfruktighet. Efter några år tyckte Savonarola att florentinarna hade blivit andligt förslappade och lät meddela att han åter tänkte bränna alla "friviola2 ting. Nu hade emmellertid florentinarna fått nog och eldade upp Savonarola och hans två närmaste män istället.

Den finländske filmaren John Webster har vissa drag gemensamma med Girolamo Savonarola. Istället för att terrorisera en hel stad nöjde sig John med sin hustru Anu och parets två söner. John bestämde att familjen skulle kolbanta under ett års tid. Anu och sönerna verkade försiktigt intresserade i början. Men allteftersom det gick upp för dem vad som måste offras började ett visst motstånd synas. Bilen for all världens väg och båten fick bara ros till sommarstugan, där man inte fick använda elektricitet. Inga plastsaker fick nyanskaffas. Priset tog nog den tankräm som John lät tillverka för att slippa köpa tandkrämstuber av plast. Sönerna gillade inte smaken. Hustrun och barnen knorrade när John blev alltmer extrem i sin koldiet och krävde att alla onödiga plastsaker i hemmet skulle slängas.

Hustrun muttrade något om att hon inte gillade de alltmer diktatoriska tendenserna hos den klimatextreme mannen. Sedan hade året gått och John ville naturligtvis utvärdera vad de hade lärt sig. Nu verkade hustrun ha fått nog och sa att året hade gått och det var vad de hade bestämt.

Mycket hade hänt. Bilen var utbytt mot en som gick på biodiesel och båten utbytt mot en som oxå gick på biodiesel. Familjen cyklade och åkte buss. På semsester åkte de till Italien med tåg. Ja just det, hustrun erkände att en positiv sak var att man nu var mer med barnen eftersom allt tog mycket längre tid.

John tog på sig sin alltmer filosofiska min och sa att de hade inte förlorat en enda minut av sina liv. I och för sig hade de ju inte tjänat någon heller. John lyckades emmellertid sätta fingret på en väldigt öm punkt när det gäller samhällsexperiment och förändringar; "Har vi rätt att tvinga på andra förändringar som de inte vill ha?"

Vi ska komma ihåg att både Vladimir Iljitj Uljanov och Mao Zedong var experter på att tvinga på andra människor det som de ansåg bäst för andra, ofta med katastrofala resultat. Eller som Lenin formulerade sig: "Kommunistpartiet måste vara arbetarklassens avantgarde, eftersom arbetarna själva inte vet sitt eget bästa."

Här finns ett litet problem. Ingen kan egentligen fastställa vad som är någon annans bästa... eller?