Jag brukar tänka på gräsänder som relativt omisstänksamma fåglar, som har förtroende för oss människor. Det här blir tydligt om man jämför dem med viggar, knipor och storskrake till exempel. Så fort man på något sätt närmar sig sådana andfåglar, så ger de sig iväg. Men ända tills jag träffade på just den här andhannen tyckte jag att gräsänder hade ett visst förtroende för oss människor. Men den här andhannen han släppte mig inte med blicken för en endaste sekund. Han hade hela tiden full koll på vad jag gjorde. Och han verkade inte gilla vad han såg.
Annars lever ju vi människor i villfarelsen att gräsänder är ganska fridfulla och godmodiga fåglar. Inget kunde vara mer felaktigt. De slåss och de våldtar. Jag har sett ett flertal andhonor bli våldtagna av olika gräsandshannegäng. Jag har också sett gräsandshannar misshandla varandra. Jag har sett en gräsandshanne våldta en annan gräsandshanne, påhejad av två av sina kompisar. Därmed verkar homfobernas argument om att homosexualitet falla platt. Det verkar som inte bara pingviner, elefanter och vargar har homosexuella förhållanden utan också gräsänder. Så homofoberna ska nog akta sig för att tala om vad som är naturligt och vad som inte är det. Det är ju så att för att bringa ordning i djurvärlden så har vi påtvingat den ett system som utgår från våra kategoriseringar och föreställningar och utifrån den bilden så förklarar vi vad som är naturligt och onaturligt. I filosofin kallas ett sådant resonemang för en tautologi eller en cirkeldefinition. Vi har alltså en bild av oss själva, sedan projicerar vi den på naturen. Därefter tar vi tillbaka den från naturen och säger att det här är naturligt...
Var det någon som tyckte att vi människor har kommit långt?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar