Tusenårsägg

En ädel kinesisk konst är att göra hundradagarsägg. Första gången jag åt ett var jag helt övetygad om att det var en kinesisk jätteoliv. Hur förvånad blev jag då jag fann en ägggula, nåja en ägggröna, inuti? Men gott smakade det!

Men till tusenårsäggen har jag aldrig kommit. Jag var oerhört nära en gång, men jag vågade inte eftersom jag skulle flyga tre timmar senare. Blotta tanken att ha en exploderande mage på tiotusen meters höjd tilltalade mig inte alls.

En sagesman säger att tusenårsäggen tillreds utan kokning genom att läggas i olika marinader och därigenom nå sin speciella fasthet, form och färger. En annan hävdar att en av marinaderna till stor del består av hästurin. Man kan säga att den sista upplysningen har fått mig att tveka en aning då det gäller att testa denna kinesiska kulinariska läckerhet. I Shanghai nöjde jag mig med soyamarmorerade vaktelägg, tillsammans med grönt té, intaget på tehuset nära Yu Yuanträdgården i gamla Shanghai.

Under gårdagskvällen låg jag och läste i Qui Xiaolongs utmärkta deckare "The Mandarine Dress" och där lät huvudpersonen Chen Cao duka upp följande läckerheter: "Friterade gåsfötter, inlagda sparvtungor, råa fiskläppar, friterad och ångkokt orm och levande kokta räkor (som för övrigt ska ätas levande, men lite bedövade av den ånheta soppvattnet; enligt Qui kittlar det och skrapar en aning då de tar sig ner i halsen, en inte helt angenäm känsla). Så även om jag ätit en avsevärd mängd kinesiska specialiteter, så finns det ännu många kvar...