Vår, vår... det är ju vår vi vill ha!

Vart tog den underbara våren vägen? Med saknad blickar jag ut över det ödelagda landskapet. Snön har återvänt och krossat alla våra förhoppningar och får oss att dra ihop axlarna igen och vänta på den stund då det blir så varmt att vi åter kan slappna av...

Kanske räcker inte vanlig prosa för att tränga igenom denna olycka som drabbat oss. Kanske behöver vi lite poesi för fånga detta brutala övergrepp:

Ovälkommen snö

Försvunna från uteserveringen är de rökande gästerna,
Medan snöflingorna virvlar runt på trottoaren,
Irrande söker de nedåt gatan, utplånar allt i sin väg,
Följande den i diset halvt dolda nedåtgående solen.
Jag suckar när jag ser vårtecknen svepas iväg,
En nedstämd betraktare, för vilken de aldrig återvänder,
Sorgsen sörjer jag vårens brutala slut,
Kvar finns bara dessa döda blommor,

Dränkta av frusna tårar…